Obesitas/fetma
Vad är obesitas?
Obesitas (även kallat fetma) är en komplex, kronisk sjukdom. Den försämrar människors livskvalitet och ökar risken för andra allvarliga sjukdomar. Också risken att dö i förtid ökar. Cirka 1,3 miljoner vuxna och 80 000 barn (dvs ca 5%) i Sverige har obesitas, och sjukdomen blir allt vanligare. Tidiga insatser är viktiga för att hindra fortsatt viktuppgång, som ökar risken för följdsjukdomar och kan göra behandlingen mer resurskrävande.
Obesitas är vanligt hos både kvinnor och män i Sverige, men vanligare hos män och även vanligare hos äldre vuxna än hos yngre. Vidare finns flera stora grupper i samhället som har en ökad risk för obesitas. Det gäller till exempel personer med intellektuella funktionsnedsättningar, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (såsom ADHD och autism), fysiska funktionsnedsättningar och svåra psykiska sjukdomar.
Personer med obesitas har en ökad risk för ohälsa, till följd av en hög andel fettväv i kroppen. Risken att dö i förtid ökar, liksom risken för flera allvarliga följdsjukdomar, till exempel hjärt-kärlsjukdomar, diabetes typ 2, depression och flera cancerformer.
Elever med övervikt eller obesitas har en ökad risk att utsättas för trakasserier och social isolering, vilket kan leda till ökad skolfrånvaro. Elever med obesitas slutför också grundskolan och gymnasiet i lägre utsträckning än jämnåriga. Vuxna med obesitas kan diskrimineras både vid rekrytering till arbete och som anställda. Stigmatiseringen av personer med obesitas kan försämra livskvaliteten och leda till ytterligare viktuppgång. Behandlingen bör därför sättas in tidigt – yngre barn har betydligt bättre effekt än äldre och effekten är också bättre om man behandlar innan graden av fetma blir alltför uttalad.
Vad beror det på?
Obesitas beror på en långvarig obalans i energiintaget: Personer med obesitas får i sig mer energi än vad de förbrukar. Detta har i sin tur komplexa orsaker. Personliga förutsättningar som genetik, psykisk hälsa och levnadsvanor spelar in, liksom faktorer i kulturen och samhället, som tillgång till energirik mat. Sjukdomen är kronisk och går ofta i skov, med både viktuppgång och viktnedgång.
Hur behandlas det?
Det finns olika sätt att behandla obesitas och effekten varierar för olika personer. Behandling avser strukturerat omhändertagande, kompetensutveckling och behandling för att ändra beteenden på lång sikt (kombinerad levnadsvanebehandling). Behandling med läkemedel och kirurgi har mindre betydelse i behandlingen av obesitas hos barn.
Obesitas är en kronisk sjukdom med en stor svårighetsgrad som ofta går i skov, och ett strukturerat omhändertagande är en förutsättning för att patienterna ska få rätt vård i rätt tid. Med hjälp av vägning och mätning kan hälso- och sjukvårdspersonal identifiera personer med obesitas tidigare än annars, och fler patienter får utredning och bedömning. Efter en behandlingsinsats behövs en strukturerad uppföljning för att patienterna ska kunna behålla en god hälsa, och få en ny bedömning och behandlingsinsats vid behov. Uppföljningen hjälper patienten att fortsätta gå ner i vikt eller behålla sin nya vikt. Eftersom obesitas är en kronisk sjukdom krävs också lång uppföljning – ibland livslång – och nya insatser vid behov. Sjukdomen kan dessutom vara svårbehandlad, och patienter kan behöva pröva flera behandlingar innan de får önskad effekt. Även förebyggande insatser är därför viktiga i alla delar av samhället.
I behandlingen ingår individuell anpassning av kost och matvanor, råd om fysisk aktivitet och stillasittande samt stöd för att genomföra och upprätthålla de beteendeförändringar som behövs. Stödet för beteendeförändringar kan till exempel inkludera strategier för problemlösning. Ju yngre ett barn är, desto mer av behandlingen riktas vanligtvis till vårdnadshavarna.
Det finns idag också digitala verktyg som underlättar behandlingen av obesitas. Patienterna samlar in vägningar i hemmet med en våg som inte visar någon vikt men mätdata överförs direkt till en app som presenterar lättförståelig den relativa viktutvecklingen direkt i telefonen (patient och vårdnadshavare) och ger direkt återkoppling om man är på rätt väg.
Vid samsjuklighet, laboratorieprover talande för fettlever och allvarlig insulinresistens, svåra neuropsykiatriska tillstånd eller om barnet efter ett års behandling vid BUMM inklusive dietistkontakt inte fått effekt av insatserna bör barnet remitteras vidare.
Vad kan jag göra själv?
Från två till tre års ålder ökar risken för att övervikten eller fetman inte försvinner. Då kan det vara bra att göra något åt vikten. Övergår ditt barns övervikt i fetma kan hen få behandling från fyra till fem års ålder. Gå in på 1177 (Övervikt och fetma hos barn), där hittar du goda råd kring mat, motion mm!
Hur barnet växer kallas inom vården ofta för tillväxt. Du kan se barnets tillväxtkurva på barnavårdscentralen, BVC, eller hos skolsköterskan på elevhälsan. Där mäts och vägs barnet regelbundet. Längden och vikten ska helst följa vissa kurvor i tillväxttabellen. Med hjälp av kurvorna går det att se om ett barn har övervikt eller fetma. Personalen kan visa och förklara ditt barns kurva.
BMI är ett sätt att räkna fram om någon har övervikt eller fetma. BMI är en förkortning och står för body mass index. Vid BMI jämförs vikten med längden. BMI-gränserna är olika för olika åldrar. För barn finns särskilda BMI-tabeller som kallas för isoBMI. Gränsen för övervikt hos barn är isoBMI 25, och gränsen för fetma är isoBMI 30. Vid behov kommer du att remitteras för vidare bedömning och behandling av ditt barns övervikt eller fetma.
När behöver jag söka vård?
Kontakta BVC, skolsköterskan eller en vårdcentral om du eller barnet är orolig över ditt barns viktutveckling eller har frågor kring barnets hälsa och vikt. Sök också vård när ni har själva försökt göra förändringar men inte märker av någon förbättring.
Informationen är bland annat framtagen ur Nationella riktlinjer för vård vid obesitas Stöd för styrning och ledning 2022 samt informationen som finns på 1177 Övervikt och fetma hos barn.